Muribecas försvunna gruvor

Efter en «pitstop» i Barreiras, där vi prövade nattlivet tillsammans med ett gäng locals, fortsatte färden nordöst till den lilla staden Ipupiara, denna var tänkt som bas under våra utforskningar av den så kallade «gruvbyn». Enligt Fawcett ligger denna placerad i ett otillgängligt och svårframkomligt fjällmassiv ca trettiofem kilometer utanför staden.

Ipupiara är en liten och avlägsen stad som ändå på något sätt klarar att osa av liv och livsglädje. Vad alla människor där lever av, vad deras resursgrundlag är, framstår för oss som ett stort mysterium.

Den portugisiska loggen
Ett gammalt dokument efter en portugisisk expedition, som i 1753 genupptäckte några legendariska gruvor vars lokalisering fallit i glömska efter att deras upptäckare tagit med sig deras position ned i graven 120 år tidigare, hade fångat Fawcetts intresse. Loggen beskriver hur expeditionen snubblat över ruinerna efter en gammal stad omgiven av rika guldgruvor. Loggen innehåller detaljerade beskrivningar av byggnader och monument och inkluderar kopior av hieroglyfiska inskriptioner funnet på platsen. Efter upptäckten blev loggen sänt till närmaste stad med ett indianbud. Expeditionen, som hade för avsikt att själva komma efter, försvann spårlöst och hördes aldrig av igen.

Fawcett ansåg att dokumentet, som fortfarande idag finns bevarad på nationalbiblioteket i Rio de Janeiro, var allt för verklighetstroget för att kunna avfärdas som en bluff, något flera skeptiker trodde. När Fawcett i 1925 gav sig ut på det som skulle visa sig att bli hans sista expedition hade han för avsikt att besöka denna gruvby. Kanske var det ett sammanhang mellan denna och Z?

Fjälltur
Vi stod upp tidigt om morgonen och efter att ha kommit en liten bit utanför staden kunde vi snart se hur konturerna av fjällen sakta tecknades fram ur morgondimman långt borta i horisonten. Vi hade koordinater uppgivna av Fawcett och på små skogsvägar letade vi oss sakta fram mot fjällmassivet. Det finns inga kartor av området och då de flesta «vägar» är konstruerade för att traktorer skal nå ut till diverse landbruksområden, blev färden frustrerande och full av återvändsgränder. När traktorvvägen så småningom övergick till sandstig var det dags att lämna bilen, ta på ryggsäcken och kängorna, fylla på med vatten och med långsamma steg vandra iväg i värmen.

Vi följde sandstigen ganska länge, den djupa sanden var tung att gå i men ändå ett bättre alternativ  än att hugga oss fram i den annars snåriga och täta undervegetationen. Stigen övergick snart i flera små djurstigar, igen befann vi oss inne i en labyrint full av moralsänkande återvändsgränder. Vi hade börjat ge upp hoppet att nå fram när djungeln plötsligt öppnade upp sig och vi kunde till våran stora förvåning beskåda ett öppet och vackert fjällandskap. På avstånd kunde det lika gärna varit hemma i Norden, ett intorkat vattendrag hade bildat en liten grund fjällsjö där vi kunde skölja av oss svetten efter den långa vandringen. Vi hade äntligen nått fram till foten av detta mytomspunna fjäll!

Sølve och Joel vid foten av fjället

Tiden hade nu börjat göra sig påmind. Inte bara var solen på väg ned utan också det faktum att bilen måste lämnas in i Salvador om bara några få dagar begränsade våra möjligheter att genomföra en ordentlig studie av området. Vi gjorde flera försök på att bestiga fjället, men i tillägg till tiden var också terrängen emot oss. Det såg kanske ut som ett nordiskt fjällandskap men verkligheten var en annan. Vi utforskade området i den grad det för oss var möjligt, och fick också filmat och fotat en hel del.

De följande dagarna präglades av långa transportsträckor. Som ett sista inlandsäventyr undersökte vi några vattenfall i närheten av staden Lencois, innan vi körde in i kustens böljande landskap och staden Salvador. Vi hade nått en vändpunkt i vår resa. Det mesta av upptagen till filmen var färdiga, nu skulle vi slappa av och få tid till att reflektera över vad vi upplevt.

En glad Sølve etter en liten dukkert i fossen

Salvador
Sent tirsdag kveld, den 20. oktober, ankom vi Salvador, ganske slitne etter mange, mange timer i bil. Vårt førstevalg når det gjaldt hotell, et hotell nær stranden som Loney Planet anbefalte, hadde dessverre stengt sin virksomhet, men vi fant heldigvis et annet, forholdsvis rimelig hotell ikke så langt unna. Vi ryddet bilen for ting og tang som hadde samlet seg opp i løpet av en måned, slengte fra alt på hotellrommet og gikk ut for å spise.

Sølve ved stranda i Salvador

Dagen etter ivret vi begge etter å ta fatt på noen av de mange vannaktivitetene som frister i havet. Etter frokost og litt avslapning dro vi på oss badeshortsene og trasket i vei mot stranden. Vi trengte ikke å gå lenge før vi kom over et sted som leide ut snorkleutstyr. Sølve fikk erfare at snorkling ikke er helt ufarlig da han hadde et litt ublidt møte med noen steiner i strandkanten. Erstatningssummen for et par mistede svømmeføtter sved også litt.

Torsdag var dagen kommet for å levere bilen og vi dro i vei tidlig for å rekke å vaske den først, både innvendig og utvendig. Den første bensinstasjonen vi svingte inn på regelrett lo av oss og krevde R$ 200 (noe som tilsvarer ca. 600 NOK) for å gjøre jobben. Vi kjørte videre og hadde mer flaks på neste sted som kun tok R$ 20. Nå skal det sies at en måned på grusveier i Mato Grosso gjør en bil veldig skitten og selv om vi også flere ganger underveis har vasket den måtte vi likevel ut med et lite ekstragebyr hos Localiza fordi bilen i følge dem ikke var ren nok. Etter litt (les: i følge oss unødvendig mye) venting fikk vi endelig en kvittering på at bilen nå er levert, at alt er betalt og at avtalen er avsluttet. Plutselig var det veldig rart å måtte gå og ta drosje.

Sør for Salvador: Olivenca og Itacare
Fra Salvador bestemte vi oss for å dra til en liten strandby som heter Olivenca omtrent åtte timer sør for Salvador. Der leide/lånte vi surfebrett av en lokal gutt vi møtte på stranda og fikk prøvd oss litt i bølgene. Det skal dog sies at uten konkuranse fra andre utleiere tok han seg godt betalt og samtidig hadde han bare korte brett, noe du helst bør ha litt erfaring med for å stå på. Olivenca var en fin, men søvnig by nå utenfor turistsesongen og etter tre dager bestemte vi oss for å dra litt nordover igjen, til en by som heter Itacare.

Stranda i Olivenca

Her i Itacare er det flere turister og også flere steder som leier ut surfebrett. Vi har endelig fått tak i long-boards (som det heter på godt norsk) og i dagene fremover skal disse til pers i bølgene.

Surfing er en alvorlig aktivitet

Vi har ennå ikke bestemt oss for hvor lenge vi blir her, men når tiden er inne går turen videre til Rio de Janeiro. Det er uvant med storbyer og andre turister etter så lang tid i Mato Grosso og hvis vi syns Salvador og Itacare er ille bør vi nok forberede oss på hva som er å vente i Rio.