Film från tidigare expedition

I väntan på film från Fawcett expeditionen kommer här en liten kortfilm från en tidigare expedition – I Stanleys fotspår.

Veien videre: I kjølvannet til Francisco de Orellana

I 1541 dro den spanske erobreren Francisco de Orellana sammen med hans fetter Gonzalo Pizzaro på en ekspedisjon der målet var å finne El Dorado i det nord-østlige Ecuador. Med på reisen var også presten Friar Gaspar de Carvajal som brukte mye tid på å skrive ned  i detalj hva de opplevde på denne fantastiske reisen.

Mye av det Fawcett baserer sine teorier på er nettopp Carvajal sine nedtegnelser. Her er et innslag fra National Geographic Channel:

I november 2010 drar vi på nytt tilbake til jungelen i Brasil, denne gang for å følge i kjølvannet til Francisco de Orellana nedover den sangomsuste Amazonaselven. Les mer om den kommende ekspedisjonen på denne siden: http://theamazonadventure.wordpress.com/

Fawcettekspedisjonen omtalt i media

Aftenposten hadde lørdag 30. januar en artikkel om vår tur i Brasil høsten 2009. Hele artikkelen ligger i PDF-format her:

• I oppdagerens fortspor – side 1 og  side 2

Samme artikkel sto på trykk i Adresseavisa 10. februar, den finner du her.

Før vi dro til Brasil i september 2009 ble vi omtalt både i Romerikes Blad og i Ludvika Tidningen og artiklene kan du lese her:

• Romerikes Blad: Jakten på obersten som forsvant
• Ludvika Tidningen: På jakt efter en spion

Svenska Dagbladet hadde i september 2009 en kronikk om Fawcett og hans forsøk på å finne byen Z, eller Eldorado om du vil. Denne kronikken kan du lese her:

• Fawcett nådde aldrig Eldorado

Spor etter store sivilisasjoner i Brasils jungel

Professor Martti Pärssinen og hans kolleger Denise Schaan og Alceu Ranzi har gjort meget interessante arkeologiske funn i delstaten Acre i Brasils jungel. Det paradoksale er at avskoging av regnskog er en av årsakene til at disse oppdagelsene skjedde.

Selv om de arkeologiske funnene vi omtalte i gårsdagens innlegg ikke er noen ny oppdagelse – funnene ble gjort allerede i 2002 – er de likevel av stor interesse. Som Clas Svahn i den svenske avisen Dagens Nyheter påpeker er det flere ting som kan tyde på at byer med så mange som 60.000 innbyggere har eksistert i området, og mellom disse byene har man igjen funnet store veier så brede som 60 meter. I sin bok, The Ecology of Power, er dette også noe Michael Heckenberger omtaler ved flere anledninger.

Hele artikkelen til Martti Pärssinen, Denise Schaan og Alceu Ranzi finner du her: http://antiquity.ac.uk/Ant/083/1084/ant0831084.pdf

Arkeologiske funn i Amazonas

På vår reise i fotsporene til Raleigh Rimmel, Jack og Percy H. Fawcett diskuterte vi mye muligheten for at det virkelig kan ha eksistert en stor sivilisasjon i jungelen i Brasil, blant annet fordi flere forskere har hevdet at jordsmonnet i områdene er altfor dårlig til å dyrke mat i så stort omfang som ville vært nødvendig for å brødfø en sivilisasjon på størrelse med et par tusen innbyggere. Siden byggematerialet i jungelen i tillegg stort sett vil bestå av treverk, og fordi jungelen raskt og nådeløst skjuler spor i bakken på grunn av sin tette vegetasjon, har det vært vanskelig å finne beviser på dette. Arkeologen og historikeren Michael Heckenberger, som i flere perioder har bodd sammen med Kuikurustammen i øvre Xingu-området, har imidlertid lenge hevdet å ha sett spor etter en slik stor sivilisasjon. Les mer om forskningen til Heckenberger her: The Xingu Ethnoarchaeological Project.

I går publiserte Dagbladet en artikkel der det fremgår at forskerne Martti Pärssinen, Denise Schaan og Alceu Ranzi har funnet spor etter veier, bruer, vollgraver og åpne plasser i delstaten Acre som ligger nordvest for delstaten Mato Grosso. Dette er arkeologiske funn som i stor grad ligner på de funnene Heckenberger tidligere har funnet Xingu-området nord i Mato Grosso.  Mato Grosso er som kjent det området der Fawcett konsentrerte sin leting etter byen «Z» og også der vi tilbragte den meste av tiden under vår ekspedisjon.

Innspillingen av filmen om Fawcett nærmer seg

Den britiske avisen dailymail.co.uk har denne uken en artikkel om Brad Pitt og hans forestående rolle som Percy H. Fawcett i en film basert på boken til David Grann: The Lost City of Z. Vi har tidligere på bloggen vår nevnt at Pitts produksjonsselskap Plan B i samarbeid med Paramount skal lage en film om Fawcett og hans ekspedisjon på leting etter en tapt sivilisasjon i den brasilianske jungelen. Nå kan det se ut som innspillingen nærmer seg.

Dagbladet har tidligere skrevet en interessant artikkel om Fawcett og mysteriet som knytter seg til hans ekspedisjoner. Den finner du her: Virkelighetens Indiana Jones.

Slutten på eventyret

Vi sto opp tidlig torsdag morgen for å rekke bussen til Rio de Janeiro og var vel forberedt på en lang reise. Dagen i forveien hadde vi pakket sekkene og kjøpt mat siden frokosten på hotellet vårt ikke ble servert så tidlig som vi dro. Første del av etappen gikk til Ilheus litt sør for Itacare, der vi måtte bytte buss videre mot Rio. Fra Itacare til Rio tok det alt i alt 26 timer, noe som forøvrig gikk overraskende bra siden bussene har behagelige seter og stopper stort sett hver tredje time. Mye av tida går med til å prøve å sove, noe som for så vidt er greit tatt i betrakning at det blir mørkt rundt klokken seks og at det ikke er så mye å gjøre på en buss hvis man ikke kan lese.

«Have you come to Rio without a reservation?»
Vel framme i Rio de Janeiro fredag formiddag dro vi med godt mot til bydelen Ipanema i håp om å få et hotell nær stranden. Det første hotellet vi prøvde var dessverre fullt og det andre vi undersøkte hadde bare ledige senger for en natt. Da også det tredje hotellet var fullt begynte vi å ane uro. «Have you come to Rio without a reservation?», sa damen i resepsjonen og så både overrasket og medfølende på oss. Det å få hotellrom hadde aldri tidligere vært noe problem på vår reise og vi hadde faktisk ikke tenkt at vi burde ha reservert rom i det hele tatt. Hva skulle vi gjøre?

Løsningen ble å ringe til noen hoteller litt unna stranda. Det viste seg dermed at det ikke var så dramatisk som damen i resepsjonen skulle ha det til. Et hotell i bydelen Flamengo hadde ledige rom, noe som skulle vise seg å ikke være så dumt siden vi da var veldig nærme sentrum og samtidig fikk et godt bilde av det genuine bylivet i Rio. Etter å ha funnet oss til rette på hotellet dro vi fredag kveld opp til Sukkertoppen (Pao do Acucar) og etter det, en liten tur ut for å teste nattlivet i Rio.

Maracana stadion
Lørdag kveld overvar vi en fotballkamp på ærverdige og legendariske Maracana stadion. Dette anlegget, som en gang var verdens største fotballstadion og som under VM-finalen mellom Brasil og Uruguay i 1950 huset hele 200.000 mennesker, var denne kvelden arena for oppgjøret mellom Flamengo og Santos. Brasilianere er kjent for å lage liv på fotballkamper og selv om det ikke var så mange som 200.000 tilstede denne kvelden gikk sambatrommene i ett under hele kampen. Flamengo vant til slutt 1-0 etter at Santos hadde brent to straffer.

Sølve og Joel på Maracana stadion

Jesus i tåka
Søndag var det tid for mer turist- og kulturaktiviteter. Med trikk gikk turen først opp til Jesusstatuen som tittet fram fra tåka med jevne mellomrom. Etter det besøkte vi indianermuseet der noen suvernirer ble kjøpt før vi avsluttet med en tur til nasjonalmuseet. Det fine er at mange av museene i Rio er gratis på søndager så det ble en forholdsvis billig dag.

Rutiner och vanor
Att vara så länge på den samma platsen var ovant för oss och vi föll snart in i rutiner och vanor. De följande dagarna fortlöpte efter det samma mönster; Förmiddagarna spenderade vi på antingen National biblioteket, Nationalhistoriska museum eller det Filosofiska humanistiska fakultet vid Universitetet i Rio. Eftermiddagarna gick till sol och bad vid Ipanema eller Copacabana. På kvällarna åt vi sen middag och tog del av det mångfaciterade kulturlivet i staden. På det hela taget väldig behagliga dagar. På National biblioteket fick vi sett den omtalade «portugisiska loggen», där fanns också en imponerande artikelsamling med Fawcett relaterat material praktiskt samlat på en microfilm.

Men också solen har sina fläckar… Brasilien generellt, och Rio speciellt, har problem med stora ojämnheter mellan fattig och rik och därmed medföljande hög kriminalitet. Vi hade klarat oss så här långt men nu var det dags. Den ena dagen på Ipanema blev våran «strandsäck» stulen. Det var inget av egentligt värde i den då vi kände till riskerna men ändå en lite sur och snopen upplevelse.

Tiden framöver
Brasilienäventyret har tagit slut för denna gång. Vi befinner oss nu på Heathrow i London och om bara några timmar är vi tillbaka hemma i Norden och Oslo. Just nu känns det väldigt konstigt. Men det återstår fortfarande mycket efterarbete med filmen och det ska bli spännande att se vad framtiden bringar!

Joel på vei hjem

Muribecas försvunna gruvor

Efter en «pitstop» i Barreiras, där vi prövade nattlivet tillsammans med ett gäng locals, fortsatte färden nordöst till den lilla staden Ipupiara, denna var tänkt som bas under våra utforskningar av den så kallade «gruvbyn». Enligt Fawcett ligger denna placerad i ett otillgängligt och svårframkomligt fjällmassiv ca trettiofem kilometer utanför staden.

Ipupiara är en liten och avlägsen stad som ändå på något sätt klarar att osa av liv och livsglädje. Vad alla människor där lever av, vad deras resursgrundlag är, framstår för oss som ett stort mysterium.

Den portugisiska loggen
Ett gammalt dokument efter en portugisisk expedition, som i 1753 genupptäckte några legendariska gruvor vars lokalisering fallit i glömska efter att deras upptäckare tagit med sig deras position ned i graven 120 år tidigare, hade fångat Fawcetts intresse. Loggen beskriver hur expeditionen snubblat över ruinerna efter en gammal stad omgiven av rika guldgruvor. Loggen innehåller detaljerade beskrivningar av byggnader och monument och inkluderar kopior av hieroglyfiska inskriptioner funnet på platsen. Efter upptäckten blev loggen sänt till närmaste stad med ett indianbud. Expeditionen, som hade för avsikt att själva komma efter, försvann spårlöst och hördes aldrig av igen.

Fawcett ansåg att dokumentet, som fortfarande idag finns bevarad på nationalbiblioteket i Rio de Janeiro, var allt för verklighetstroget för att kunna avfärdas som en bluff, något flera skeptiker trodde. När Fawcett i 1925 gav sig ut på det som skulle visa sig att bli hans sista expedition hade han för avsikt att besöka denna gruvby. Kanske var det ett sammanhang mellan denna och Z?

Fjälltur
Vi stod upp tidigt om morgonen och efter att ha kommit en liten bit utanför staden kunde vi snart se hur konturerna av fjällen sakta tecknades fram ur morgondimman långt borta i horisonten. Vi hade koordinater uppgivna av Fawcett och på små skogsvägar letade vi oss sakta fram mot fjällmassivet. Det finns inga kartor av området och då de flesta «vägar» är konstruerade för att traktorer skal nå ut till diverse landbruksområden, blev färden frustrerande och full av återvändsgränder. När traktorvvägen så småningom övergick till sandstig var det dags att lämna bilen, ta på ryggsäcken och kängorna, fylla på med vatten och med långsamma steg vandra iväg i värmen.

Vi följde sandstigen ganska länge, den djupa sanden var tung att gå i men ändå ett bättre alternativ  än att hugga oss fram i den annars snåriga och täta undervegetationen. Stigen övergick snart i flera små djurstigar, igen befann vi oss inne i en labyrint full av moralsänkande återvändsgränder. Vi hade börjat ge upp hoppet att nå fram när djungeln plötsligt öppnade upp sig och vi kunde till våran stora förvåning beskåda ett öppet och vackert fjällandskap. På avstånd kunde det lika gärna varit hemma i Norden, ett intorkat vattendrag hade bildat en liten grund fjällsjö där vi kunde skölja av oss svetten efter den långa vandringen. Vi hade äntligen nått fram till foten av detta mytomspunna fjäll!

Sølve och Joel vid foten av fjället

Tiden hade nu börjat göra sig påmind. Inte bara var solen på väg ned utan också det faktum att bilen måste lämnas in i Salvador om bara några få dagar begränsade våra möjligheter att genomföra en ordentlig studie av området. Vi gjorde flera försök på att bestiga fjället, men i tillägg till tiden var också terrängen emot oss. Det såg kanske ut som ett nordiskt fjällandskap men verkligheten var en annan. Vi utforskade området i den grad det för oss var möjligt, och fick också filmat och fotat en hel del.

De följande dagarna präglades av långa transportsträckor. Som ett sista inlandsäventyr undersökte vi några vattenfall i närheten av staden Lencois, innan vi körde in i kustens böljande landskap och staden Salvador. Vi hade nått en vändpunkt i vår resa. Det mesta av upptagen till filmen var färdiga, nu skulle vi slappa av och få tid till att reflektera över vad vi upplevt.

En glad Sølve etter en liten dukkert i fossen

Salvador
Sent tirsdag kveld, den 20. oktober, ankom vi Salvador, ganske slitne etter mange, mange timer i bil. Vårt førstevalg når det gjaldt hotell, et hotell nær stranden som Loney Planet anbefalte, hadde dessverre stengt sin virksomhet, men vi fant heldigvis et annet, forholdsvis rimelig hotell ikke så langt unna. Vi ryddet bilen for ting og tang som hadde samlet seg opp i løpet av en måned, slengte fra alt på hotellrommet og gikk ut for å spise.

Sølve ved stranda i Salvador

Dagen etter ivret vi begge etter å ta fatt på noen av de mange vannaktivitetene som frister i havet. Etter frokost og litt avslapning dro vi på oss badeshortsene og trasket i vei mot stranden. Vi trengte ikke å gå lenge før vi kom over et sted som leide ut snorkleutstyr. Sølve fikk erfare at snorkling ikke er helt ufarlig da han hadde et litt ublidt møte med noen steiner i strandkanten. Erstatningssummen for et par mistede svømmeføtter sved også litt.

Torsdag var dagen kommet for å levere bilen og vi dro i vei tidlig for å rekke å vaske den først, både innvendig og utvendig. Den første bensinstasjonen vi svingte inn på regelrett lo av oss og krevde R$ 200 (noe som tilsvarer ca. 600 NOK) for å gjøre jobben. Vi kjørte videre og hadde mer flaks på neste sted som kun tok R$ 20. Nå skal det sies at en måned på grusveier i Mato Grosso gjør en bil veldig skitten og selv om vi også flere ganger underveis har vasket den måtte vi likevel ut med et lite ekstragebyr hos Localiza fordi bilen i følge dem ikke var ren nok. Etter litt (les: i følge oss unødvendig mye) venting fikk vi endelig en kvittering på at bilen nå er levert, at alt er betalt og at avtalen er avsluttet. Plutselig var det veldig rart å måtte gå og ta drosje.

Sør for Salvador: Olivenca og Itacare
Fra Salvador bestemte vi oss for å dra til en liten strandby som heter Olivenca omtrent åtte timer sør for Salvador. Der leide/lånte vi surfebrett av en lokal gutt vi møtte på stranda og fikk prøvd oss litt i bølgene. Det skal dog sies at uten konkuranse fra andre utleiere tok han seg godt betalt og samtidig hadde han bare korte brett, noe du helst bør ha litt erfaring med for å stå på. Olivenca var en fin, men søvnig by nå utenfor turistsesongen og etter tre dager bestemte vi oss for å dra litt nordover igjen, til en by som heter Itacare.

Stranda i Olivenca

Her i Itacare er det flere turister og også flere steder som leier ut surfebrett. Vi har endelig fått tak i long-boards (som det heter på godt norsk) og i dagene fremover skal disse til pers i bølgene.

Surfing er en alvorlig aktivitet

Vi har ennå ikke bestemt oss for hvor lenge vi blir her, men når tiden er inne går turen videre til Rio de Janeiro. Det er uvant med storbyer og andre turister etter så lang tid i Mato Grosso og hvis vi syns Salvador og Itacare er ille bør vi nok forberede oss på hva som er å vente i Rio.


Dødsplassen og byen «Z»

Quarencia var en rar by uten noe sentrumsområde, men med en fin badeplass som ble behørig benyttet. Etter to netter her gikk reisen videre til det som av flere anses å være stedet der Fawcet og hans ekspedisjon døde.

Dødsplassen og «peons»

Det verserer mange ulike teorier om hva som skjedde med Fawcett og følget hans da de forsvant i 1925. Flere av disse teoriene har visse likhetstrekk og går ut på at de ble drept av indianere. I 1928 ledet den amerikanske kommandøren Dyott den første offisielle redningsekspedisjonen som hadde som mål å finne Fawcett. Vi besøkte Rio Tanguro, den plassen som Dyott mente var stedet der følget ble drept.

Fawcett har i sine dagbøker og nedtegnelser snakket mye om noen insekter som han kaller for »peons». Ved Rio Tanguro fikk vi smertelig erfare hva disse bittesmå krabatene er i stand til. Dette er insekter som er så små at du nærmest ikke ser de, men de må ha noen enormt kraftige kjever for i løpet av kort tid var både Joel og Sølve dekket med små, røde nupper over hele kroppen der de hadde vært og forsynt seg. Disse insektsbittene var ille nok der og da, men de fortsatte å klø i mange dager etterpå også.

Joel ved Rio Tanguro, dekket av peonsbitt

Som en slags ironisk liten vri på det hele prøvde kameraet til Joel å begå selvmord ved »dødsplassen» da det på mystisk vis rullet ut av kameraveska og ut i Rio Tanguro. Joel har neppe reagert så raskt noen gang tidligere, men klarte dessverre ikke å få tak i kameraet før det falt i vannet. Til å begynne med så det ut som om alt håp var ute, men etter litt pussing av objektivdeler kan det likevel se ut som det kan reddes.

Teosofi og Barra do Garchas

Sentralt i teosofien er at menneskeheten utvikler seg gjennom forskjellige trinn og raser. Det hevdes blant annet at de som bodde i den myteomspunne byen Atlantis tilhørte fjerde rotrase og at indianere er en underrase av disse igjen. Fawcett var, som mange på begynnelsen av 1900-tallet, opptatt av teosofi og det okkulte, og i så måte er Barra do Garchas en sentral by.  På slutten av 60-tallet vokste det fram en sekt med base i denne byen som mente at Fawcett hadde funnet byen Z som han letet etter og at dette var en by som eksisterte i en annen dimensjon. Inngangen til Z skulle befinne seg i fjellene nord for Barra do Garchas. En interessant detalj er at barnet til nevøen til Fawcett faktisk var medlem i denne sekten.

Sølve på vei til vannfallet ved byen Barra do Garchas

FUNAI i Brasilia

Sølve på en benk i Cidade do Goia

Resan gick vidare österut via Cidade do Goia, en liten pittoresk gammal kolonialstad med stenbelagda gator kantade av små butiker och cafer, till Brasiliens huvudstad Brasilia. Denna staden är allt annat än pittoresk, en politiskt betingad huvudstad organiserad och planlagd ned i minsta detalj. Det var iallafall tanken, men fungerar det? Nja.. Vi menar kanske att de har missat lite i förhållande till trafiken, underestimerat utvecklingen, för fordonstrafiken är intens, utan bil begränsar du dina möjligheter att uppleva staden markant, och med bil måste du förbereda dig på många långa stunder i bilköer. Pest eller kolera? Oljudet och avgaserna från motorvägen dämpar glädjen i att upptäcka och undersöka alla de annars imponerande byggnader och skulpturer utförda i eleganta linjer som finns strödda runt om i staden. Det mesta av arkitekturen är modernistisk och storstilt.

Men varför var vi här? Nej det var inte på grund av arkitekturen utan för att huvudkvarteret till FUNAI (det offentliga organ som förvaltar indianernas intressen i Brasilien) är lokaliserat här, och vi hoppades på en intervju. Vi var bägge klädda i kortbyxor något som snabbt gav oss oväntade problem då vakterna vägrade att släppa in oss i byggnaden. Vi hade som tur var tidigare haft telefonkontakt med en engelskspråkig kvinna från FUNAI och hon kom snart till vår räddning och ordnade så att en intressant herre istället kom ut till oss och vi fick genomfört våran intervju på trottoaren framför huvudkvarteret.

Z

Nästa dag styrde vi norrut för att själva se och uppleva det område som vi i våran research valt ut som den mest sannolika platsen som Fawcett trodde att ruinerna efter den staden han givit namnet Z skulle ligga.

Noe som kan ligne på steinruiner i nærheten av der Z skal ligge

Fawcett hade inte någon exakt position på Z utan planerade att färdas österut längs en «korridor» avgränsad mellan två breddgrader. Vi övernattade i billiga pousadas i flera små byar.

Joel slapper av i hengekøya etter en lang dag

Den ena dagen klarade vi att köra fast Golen i ett lerbad rätt bakom en bensinstation till «pumpmannens» stora förnöjelse. Vägarna i området mellan de tre delstaterna Goias, Tocantins och Bahia är annars mestadels av bra standard. Vid ett tillfälle hade bilen före oss hållit en allt för hög hastighet in i en vänstersväng och hamnat på taket. Vi stoppade och erbjöd hjälp något en lätt förvirrad man tillsammans med en stressad kvinna bestämt avböjde, en flaska vatten var allt dom ville ha, hjälp var redan på väg.

Vårat nästa stopp kommer att bli den legendariska gruvbyn först upptäckt av Alvares Cabrals systerson Muribeca. Denna gruvby som sägs svämma över av guld och silver har gett upphov till en lång rad av myter och sägner. Vi har Fawcetts exakta koordinater av denna och det ska bli spännande att se vad vi kan finna.

Indianerne markerer årsdagen til Columbus

I går, mandag 12. oktober,  markerte indianere i hele Sør-Amerika årsdagen til når Columbus «oppdaget» kontinentet. Les mer om dette i artikkelen til dn.se her.

Dette belyser mye av den konflikten vi også er vitne til mellom indianere og lokalbefolkning.